Satshel

Jag ska åka tillbaka till Linköping ikväll för att hinna plugga lite ordentligt inför organkemi tentan på lördag och för att få träffa Benjamin. Men vet ni, det känns avlägset, mitt liv där.

Jag har hunnit vart hemma en vecka. Och riktigt snabbt så kommer jag tillbaka till mitt liv här. Jag har pluggat, vart i stallet och allmänt ränt runt. Allt känns så naturligt och det är verkligen hemma för mig att vara här. Jag älskar stallet, det har vart det mest centrala i mitt liv i massa år och jag känner verkligen att när jag är i sthlm så är det fortfarande det centrala. Det är där jag vill vara mest. Jag kan vara mig själv, känner ingen press och det är ett lugn som jag inte kan uppleva någon annan stanns. Så ikväll ska jag tillbaka. Hela det livet jag har där känns som en enda jättelång dröm. Allt gick så fort från det att jag gjorde allt här hemma till dess att jag flyttade och började om. Det känns som en dröm att jag skulle gå på universitetet och att jag har min pojkvän där.

Jag slits mellan dessa två världar. Det ska bli skönt att få komma tillbaka till min dröm, för visst har jag det bra där, jag trivs och så.. MEN det är inte här, det är inte stallet, inte hemma. Så det är med lite vemod och ångest som jag ikväll sätter mig på tåget. Benjamin är den enda anledningen till att jag faktiskt gör det alls. Helst och om han inte hade funnits i mitt liv så hade jag åkt ner sent fredag och hem så fort som möjligt på lördag. För jag vill när jag kan få leva mitt vanliga, gamla, trygga liv här hemma.