Ibland så slås jag av besvikelse
Killar är... konstiga... svåra att greppa eller så är det tvärtom att tjejer är det... Jag vet inte vilket men någonstanns så brister det i kommunikationen, inte den muntliga utan att man ska förstå vad den andra parten vill utan att man ska behöva säga det.
Ikväll har jag vart hos Kalle med Andreas och Benjamin kom dit sen. Vi gjorde hemmagjord pizza som blev lyckad. Anyhow... Jag har inte vart på topp på hela dagen alls faktiskt.. Känner mig tom och ensam just nu. Somnade hos Kalle typ mot Benjamin och valde att gå hem (sitter hemma nu och skriver) aja... Benjamin har märkt att allt inte är topp idag och jag kan inte svara på vad det är.. Men men vad jag helst hade velat är att han bara hade velat gå med mig hem med obi (hans hund) så jag kunde fått somna i tryggheten i hans famn. Men där brister det. Han kan inte inse att det är det jag vill utan då måste jag säga det och det gör jag liksom inte. Okej jag vet att han måste gå upp typ7 imorrn i så fall för att hinna hem med obi innan han börjar skolan eftersom vi än inte vill lämna honom ensam hos mig då han inte känner sig så hemma här än. Men jag blir ändå besviken av den enkla anledningen att jag hela den första månaden av vårt förhållande har ansträngt mig och planerat runt att få tid med honom. Packat kläder som jag släpat och fixat för att kunna vara hos honom så mycket som möjligt. Han har ju faktiskt inte kunnat vara hos mig, inga djur tillåtna i korridorsrum men nu har jag min etta och jag vill vara hemma hos mig nu. Bo in mig få ett hem och jag vill ha honom här.. Men nej jag har kämpat för oss i en månad å nu känns det som jag inte får nått tillbaka. Det skrämmer mig.
Och helt plötsligt inser jag vad som gör mig nere delvis... (förutom min rädsla över mina föräldrars reaktion imorrn när jag tatuerat mig och att dom aldrig kommer förlåta mig men det tror jag ändå)
Att jag är rädd för att jag har börjat bygga på ett förhållande som inte kommer hålla. Det här låter sjukt men efter mitt och Eriks förhållande som jag verkligen trodde skulle hålla så vill jag nu inte kämpa i onödan i ett förhållande som ndå kanske skiter sig. Asså vi är så olika, jag och benjamin, helt olika uppväxt, familjer, värderingar, syner på livet ja det mesta helt enkelt och ska jag vara ärlig det förhållande jag idag ska kämpa för med en kille vill jag ska kunna hålla livet ut... Det ska vara en kille som jag i alla fall ska kunna se som en framtida make och pappa till mina barn (jag vet det låter sjult seriöst och vuxet men så är det) och jag vet inte idag är jag rädd.. Jag tror att Benjamin som han är idag och om han fortsätter så kommer bli en fantastisk make och pappa men tänk om han efter det faller tillbaka till gamla vanor.. Livet blir tungt; då måste jag helt plötsligt ta ansvar för mitt val, mitt val av kille.... kanske nån som inte blir en bra förebild för mina barn. Och det här det oroar jag mig för idag vid 19 års ålder... Ja, så är det... Jag vill ju ändå kämpa för nått som jag tror håller life time
Nu ska jag sova... sjukt trött... Är faktiskt inte 100%... mitt ena öga har vart rött hela em och jag tror att jag är lite stressad.. inte skolmässigt men psykiskt.. för mycket oro
älskade Lucky och Careful..... fan vad jag saknar sånna här dagar.. Bara någonstanns att få lämna all ångest och oro och få en bekräftelse av att man duger.. men jag vet jag är inte ensam lucky finns i mitt hjärta och den starkaste personen jag nånsin känt vet jag bär mig; min mormor och det är mycket för att påminna mig om det som jag gör min tatuering imorrn. För att påminna mig om att hon var stark. Hon kunde massa och klarade sig igenom så mycket. Hon och min mamma är mina stora förebilder, starka och självständiga älskar dom <3 även om bara mamma är i livet idag. men min tatuering är min symbol för att påminnna mig om att jag ska vara lika stark och att min mormor alltid är med mig
