Satshel

Jag börjar komma in i min vardag. Idag har jag vilodag från träningen och nu sitter jag i soffan med massa överskottsenergi. Tog mig ut till stallet för att pyssla om hästarna lite. Banan såg okej ut så tänkte rida Yawatha men sedan när jag tog in Campino från hagen öppnade sig himlen så sen var inte banan ridbar längre.

 

Borstade och mös med Campino och sedan pysslade jag även om Zaza lite som annars blir lite bortglömd.
Och nu känns allt lite lättare.

 

Under eftermiddagen så var jag inte på topp. Känner mig rätt ensam och tom, mycket för att det inte är någon i lägenheten, jag har inte hunnit träffa någon kompis, inget liksom. Känns som jag är ensam med mina rutiner. Men jag tog tag i mig och åkte till stallet. Och där kändes det genast bättre. Känslan av att ropa på Campino och se han komma travandes och gnägga samtidigt är fantastisk.

 

Men jag kom att tänka på det när allt känns rätt jobbigt, det är då man kan falla ur sin planering, börja tänka i en ond spiral. Tankar som "det spelar ingen roll att jag går och tränar idag, det ger inget" eller "jag orkar inte ta mig iväg, jag ligger bara på soffan". Men då gäller det att tänka, för mig i alla fall, att vad blir bättre av att ligga kvar på soffan? För mig: inget. Jag vet att jag mår bättre efter ett träningspass, kanske springer jag på någon jag känner, likaså efter att jag vart i stallet.

 

Det jag vill komma fram till är att jag tror att om man är nere i en svacka så gäller det att försöka hålla fast vid sin dagliga planering så gott som man kan, annars bygger man på mer skuldkänslor. Samtidigt är det också viktigt att veta att man är i en svacka, våga känna efter varför, och se vad som faktiskt är rimligt att genomföra utan att sätta höga krav på sig själv.

Gör det möjliga så kommer snart även det omöjliga vara möjligt!