Jag minns...
För två år sedan nu i november så hade jag en dag som jag aldrig kommer glömma. Ett av mina lyckligaste minnen. Efter 8 månaders hälta så var du äntligen frisk. Du skulle få göra något av det som du älskar mest. Få tävla igen. Vi gick runt ute på stallplanen tillsammans, det var kallt och halt. Jag kommer aldrig glömma rundan du gjorde med Anna. Hur du knappt gick att bromsa och hur Anna bara log under hela ritten. Jag satt på läktaren, nervös som alla andra gånger du tävlat och trots att du rev så var det kanske den lyckligaste stunden. Jag minns hur det tårades i mina ögon av att se dig så lycklig. Jag och Anna klappade och skrattade efter. Allt för att du mådde bra igen, var lycklig.
Jag visste inte då att du 2 månader sedan skulle ryckas ur mitt liv. Jag var på andra sidan Atlanten. Ett sms en morgon gjorde att mitt hjärta brast och min värld rasade. Du skulle bli en ängel. Försvinna i mitt liv. Jag tror jag förstod. Du blev aldrig helt frisk igen, ditt ben läkte aldrig helt. Men det var inte det som gjorde ondas. Det som gjorde ondas var att jag aldrig fick säga hejdå. Aldrig få de där sista korten, filmsnutten. Få klappa om dig och faktiskt få ta farväl. Få tacka för de 5 åren du stod vid min sida. Jag spenderade så många dagar med dig, så många timmar. Jag fick inte de där sista timmarna. Vad som var ännu värre var att jag fick inte ens ett telefonsamtal. Personen som tog beslutet visste att jag var borta, hon visste att jag var med honom på alla tävlingar de senaste 5 åren, hon visste (hoppas jag) vad han betydde och att jag skulle bli ledsen. Inte ett samtal för att berätta, för att förklara. Så här 2 år senare är jag bara arg och besviken. Jag tackar också för att jag hade en vän som tänkte att berätta för mig.
När jag kom hem, inte ett ord kom det ur den här personens mun då heller. Jag kommer aldrig glömma honom, min fina häst och vän. Det finns ett hål i mitt hjärta efter honom som sakta fylls av lyckliga minnen.
Du har åtminstonne inte ont längre.
Jag saknar dig<3
Lucky Man; 27 april 1990 - 13 januari 2008
Jag visste inte då att du 2 månader sedan skulle ryckas ur mitt liv. Jag var på andra sidan Atlanten. Ett sms en morgon gjorde att mitt hjärta brast och min värld rasade. Du skulle bli en ängel. Försvinna i mitt liv. Jag tror jag förstod. Du blev aldrig helt frisk igen, ditt ben läkte aldrig helt. Men det var inte det som gjorde ondas. Det som gjorde ondas var att jag aldrig fick säga hejdå. Aldrig få de där sista korten, filmsnutten. Få klappa om dig och faktiskt få ta farväl. Få tacka för de 5 åren du stod vid min sida. Jag spenderade så många dagar med dig, så många timmar. Jag fick inte de där sista timmarna. Vad som var ännu värre var att jag fick inte ens ett telefonsamtal. Personen som tog beslutet visste att jag var borta, hon visste att jag var med honom på alla tävlingar de senaste 5 åren, hon visste (hoppas jag) vad han betydde och att jag skulle bli ledsen. Inte ett samtal för att berätta, för att förklara. Så här 2 år senare är jag bara arg och besviken. Jag tackar också för att jag hade en vän som tänkte att berätta för mig.
När jag kom hem, inte ett ord kom det ur den här personens mun då heller. Jag kommer aldrig glömma honom, min fina häst och vän. Det finns ett hål i mitt hjärta efter honom som sakta fylls av lyckliga minnen.
Du har åtminstonne inte ont längre.
Jag saknar dig<3
Lucky Man; 27 april 1990 - 13 januari 2008
Kommentarer
Trackback
