Satshel

få berätta hur det känns, hur jag tänker. Jag kan gå och berätta allt för alla från början tillslut. Men spelar det någon roll? Nej antagligen inte, när större delen frågar: Har du sagt det här till honom. Ja... typ, svarar jag. Mer och mer inser jag att om det antingen ska fås en chans, kärleken, eller åt andra hållet och mer troligt att jag ska kunna komma över det så måste jag få prata. Och det med den människan som jag egentligen vill ska höra. Jag har försökt med att ringa, sms, mail, brev men jag vet inte om det går fram.
Jag vet vad jag måste göra, men det är läskigt. Klarar jag det. Jag vill klara det på ett vuxet sätt, hålla ihop det. Helst så jag kanske kan på riktigt börja släppa det här i helgen, om det inte går.


I helgen ska jag söka tröst hos den sötaste ponnyn i världen