Sårbar...
Jag kastas fram och tillbaka i mina känslor. Mellan att vara fylld av kärlek och sedan rädsla. Det är inte förräns nu som jag har insett att för första gången kanske jag lägger mitt hjärta i en annan människas händer och jag är helt sårbar, inget att luta mig mot, en gång där jag inte vet hur det kommer sluta.
Första gången jag gav mig in i något seriöst var det utan att det var mitt allt. Mitt allt hade jag i stallet, hos hästarna, hos Lucky och Careful. De fanns där alla dagar i veckan, alla tider på dygnet och de svek mig aldrig. Oavsett hur mitt förhållande såg ut kunde jag luta mig mot dem, mina klippor. Så länge de fanns kvar, eller i alla fall en av dem så spelade inget annat någon riktigt roll. Där var mitt hjärta tryggt.
Senast så var jag 20mil från den klippan som fortfarande fanns att luta sig mot. Ganska snabbt insåg jag att det inte gjorde så mycket för inne i mitt hjärta visste jag att det inte skulle vara för alltid. Redan då skyddade jag mig och behövde inte känna mig sårbar, jag visste att slut det skulle det ta ändå så småningom.
Nu idag. Nu är jag och mitt hjärta lämnat till en outgrundlig framtid. Ingen trygghet. Ingen klippa. Och en förhoppning om att det ska hålla. Inga tecken på att jag redan nu kan skydda mig och förbereda mig på ett uppbrott. Jag är blottad, sårbar och utlämnad till kärleken. Jag ber och hoppas för att personen jag har valt att stå inför värnar om mina känslor, mitt hjärta, mig...
Kommentarer
Trackback
