hopeless ledevoded to you

my head is saying fool forget him, my heart is saying don´t let go...

Det har gått dagar, veckor och kanske till och med en månad. Jag vet inte längre, har ingen koll på tiden som gått, vet bara att jag tagit mig igenom det. Bra till och med. Lyckats undfly den gnagande känslan långt i mig. Vetskapen om att jag måste släppa dig, att vi inte är vi, aldrig kommer bli heller för den delen. Ändå är det något i mig som håller det i ett järngrepp. Något som får mig att vilja tro, i princip vara säker på att vi hade något speciellt, har varje gång vi ses, hade kunnat bli. Varför, varför vart det inte som jag ville...? jag har inte köpt hela kompisgrejen, för du har aldrig sagt att det är så, bara att du alltid är min vän men ingen orsak, bara en flytt. jag ber för att det inte är det som kommit ivägen. För i så fall så mår jag skit ibland över en skitsak.

Du vet inte.. vet inte hur du lyckades leta dig in. Att du fortfarande är där. Varje dag flimmrar du förbi i min tanke, i mitt hjärta. Det blir bra om de här sista månaderna går fort, sen ska du nog få försvinna ur mitt liv, för alltid.

Jag skulle verkligen behöva en utekväll nu. Jag inser att jag saknar mina vänner, varje gång dom är ute och har kul utan mig är det värre. Och på toppen av allt, sara tar hästen imorrn så jag kunde åkt med till norrköping! Fan. Då hade jag inte suttit här och känt mig ensam.

Saknar er!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0