Satshel

Att inse att ens känslor rusat iväg utan att man hunnit med. Att inse att man helt plötsligt utan att fatta det helt har utelämnat sitt hjärta till någon annan. Rädslan att bli sårad som växer och hur man gör allt för att visa att man inte alls är så beroende som man egentligen är. Rädslan för att våga visa och säga hur man känner. Rädslan för att lita på den andra parten. Jag suger, suger på att lita på människor. Jag är livrädd för att bli sårad.. Jag har aldrig behövt lita fullt ut på andra människor än mina föräldrar, aldrig behövt människor i det avseendet i mitt liv, för hur stört det än låter så har hästarna alltid fyllt den funktionen, alltid vart dem jag lämnat mitt hjärta till, utan risken att bli sårad. Nu har jag hittat en människa som jag vill låta mitt tillhöra, som jag vill våga lita på och vill ha kvar i mitt liv, vill våga hoppas på det. Men jag bara förstör... allt. För att jag inte klarar allt det där än.. jag försöker, verkligen men det slår fel och då blir allt bara skit, jag gör allt för att skydda mig själv och mina känslor.
Jag måste bli bättre, för just nu så förtjänar jag inte den här människan, men jag hoppas av hela mitt hjärta att han låter mig försöka, låter mig få ta det i min takt.

Förlåt...