When the past becomes the bubble, and reality hits you
Är hemhemma nu. Allt är bara hur bra som helst. Hade återträff med konfirmanderna igår. Inser att jag saknar att ha kyrkan på torsdagar. Saknar att hitta lugnet, tryggheten, värmen. Idag var det full rulle med hästarna. Allt var som det var förr, innan Linkan. Jag tog hand om allt innan Anna skulle tävla, styrde, hade koll och trivdes som fisken i vattnet, för jag kunde det jag gjorde, och jag var bra på det (är fortfarande) och det uppskattades. Idag, eller hela helgen är som att delvis få tillbaka mitt gamla liv när det var som bäst. Det är en bubbla som ingen av de människorna som jag har runt mig i Linköping kan förstå. Ingen som kan se hur stor del av mitt hjärta det där livet fortfarande är, hur mycket det betyder. Imorgon måste jag åter avsluta det livet ännu mer på riktigt. Imorgon måste jag säga hejdå till Careful, antagligen för alltid, för sen, sen flyttar hon till Tyskland. Det gör ont, som fan.
Någonstanns inser jag hur jag går runt i Linköping och för det mesta har det bra. Och sen ibland så inser jag hur en bit av mig saknas. Där går det bra, att lägga det långt inom sig och nästan låtsas som om det inte finns, det där livet här. Men de senaste veckorna har präglats av vetskapen och aningen att denna helgen blir tung, att Careful snart ska åka. Och det har präglat mig, utan att jag nästan märkt det, så har jag vart mer sårbar än någonsin, vilket visat sig i att jag vart kort och ibland otrevlig mot den jag älskar. Allt av ren rädsla. Att nu, nu försvinner den sista individen som jag litat på till 100%, som fått en del av mitt hjärta. Att nu kommer jag behöva stå själv eller lita på en annan människa lika mycket. Och när jag ser små små teckan, (som säkert inte ens är det, bara jag som feltolkar allt), så blir jag rädd och stänger in mig i mig själv och vill skjuta undan alla andra så mycket som möjligt, för jag har då intalat mig att det enda som kan hända är att jag blir sårad, även om jag skulle kunna bli och faktiskt är lycklig så är det bättre att vara säker ensam än satsa sitt hjärta till någon annan.
Allt detta är så jäkla svårt att sätta ord på, känslan, oron, rädslan och kärleken. Just nu känns det bara som en tjock grå massa, som jag vet att jag måste fortsätta, det kommer jag göra också, men kommer jag vara lycklig. Jag vet inte just nu, det känns bara jobbigt, jag vill att du ska visa att du kommer finnas där just nu, visa att jag betyder något för dig, att du tänker på mig och bryr dig. Men jag ser det inte, inte de stunder när jag behöver det som mest.
Jag behöver dig... nu!
Någonstanns inser jag hur jag går runt i Linköping och för det mesta har det bra. Och sen ibland så inser jag hur en bit av mig saknas. Där går det bra, att lägga det långt inom sig och nästan låtsas som om det inte finns, det där livet här. Men de senaste veckorna har präglats av vetskapen och aningen att denna helgen blir tung, att Careful snart ska åka. Och det har präglat mig, utan att jag nästan märkt det, så har jag vart mer sårbar än någonsin, vilket visat sig i att jag vart kort och ibland otrevlig mot den jag älskar. Allt av ren rädsla. Att nu, nu försvinner den sista individen som jag litat på till 100%, som fått en del av mitt hjärta. Att nu kommer jag behöva stå själv eller lita på en annan människa lika mycket. Och när jag ser små små teckan, (som säkert inte ens är det, bara jag som feltolkar allt), så blir jag rädd och stänger in mig i mig själv och vill skjuta undan alla andra så mycket som möjligt, för jag har då intalat mig att det enda som kan hända är att jag blir sårad, även om jag skulle kunna bli och faktiskt är lycklig så är det bättre att vara säker ensam än satsa sitt hjärta till någon annan.
Allt detta är så jäkla svårt att sätta ord på, känslan, oron, rädslan och kärleken. Just nu känns det bara som en tjock grå massa, som jag vet att jag måste fortsätta, det kommer jag göra också, men kommer jag vara lycklig. Jag vet inte just nu, det känns bara jobbigt, jag vill att du ska visa att du kommer finnas där just nu, visa att jag betyder något för dig, att du tänker på mig och bryr dig. Men jag ser det inte, inte de stunder när jag behöver det som mest.
Jag behöver dig... nu!
Kommentarer
Trackback
