on my mind
Igår kväll vart rätt bra. Eller ja typ. Hade riktigt kul för det mesta, men det ligger en känsla som inte vill försvinna och det vart så uppenbart igår. Så för att ta detta till ljuset:
Hela mitt liv har jag haft mina bästa vänner i hästarna, aldrig vart svag eller rädd för att bli lämnad för jag visste att dem fanns kvar ändå. Idag har jag helt fantastiska vänner här, vänner jag inte vill bli av med, som jag vill ha för livet. 3 av mina bästa vänner jobbar idag på hg och en till kanske kommer snart. Det är mina 4 närmaste tjejkompisar som kommer göra något utan mig. Jag vill inte jobba där, nu har jag sagt det. För det första så vill jag kunna ha tid med Nora, för hästarna gör mig hel fortfarande, för det andra kommer jag nästa år läsa en del på Kolmården och sen vill jag åka utomlands på exjobbet under mastern. Alltså det kommer finnas perioder då jag inte kan jobba, så då vil jag inte göra det alls istället för halvdant. tyvärr känns det som om jag måste jobba där, måste för att få finnas kvar i mina vänners liv. Jaha vad är det för vänner tänker ni... Jo jag förstår tanken, men vi är många som umgås alltid och det är lätt hänt att någon blir glömd ibland, inte med flit men så är det. Och jag vill inte bli den som blir glömd hela tiden. Jag är rädd för att vi kommer glida ifrån varandra att jag kommer stå ensam kvar. Och för första gången i hela mitt liv är jag rädd för att bli lämnad.
Hela mitt liv har jag haft mina bästa vänner i hästarna, aldrig vart svag eller rädd för att bli lämnad för jag visste att dem fanns kvar ändå. Idag har jag helt fantastiska vänner här, vänner jag inte vill bli av med, som jag vill ha för livet. 3 av mina bästa vänner jobbar idag på hg och en till kanske kommer snart. Det är mina 4 närmaste tjejkompisar som kommer göra något utan mig. Jag vill inte jobba där, nu har jag sagt det. För det första så vill jag kunna ha tid med Nora, för hästarna gör mig hel fortfarande, för det andra kommer jag nästa år läsa en del på Kolmården och sen vill jag åka utomlands på exjobbet under mastern. Alltså det kommer finnas perioder då jag inte kan jobba, så då vil jag inte göra det alls istället för halvdant. tyvärr känns det som om jag måste jobba där, måste för att få finnas kvar i mina vänners liv. Jaha vad är det för vänner tänker ni... Jo jag förstår tanken, men vi är många som umgås alltid och det är lätt hänt att någon blir glömd ibland, inte med flit men så är det. Och jag vill inte bli den som blir glömd hela tiden. Jag är rädd för att vi kommer glida ifrån varandra att jag kommer stå ensam kvar. Och för första gången i hela mitt liv är jag rädd för att bli lämnad.
Kommentarer
Trackback
