Satshel

Jag har insett att jag måste dela med mig av mina senaste veckor och framför allt hur det är att få vara omgiven av underbara människor, varje dag.

 

årets konfaläger bestod av skratt och tårar men framför allt ett  helt fantastiskt ledarteam. Ingen som jag jobbat med innan förutom Jennie som var präst. Alla andra hade jag koll på eller umgicks lite med när jag bodde i sthlm men som sedan klingat av. Jag kunde inte att jag skulle åka från lägret med vänner som jag tror och hoppas att jag kommer ha för livet. Att få se en av sina gamla konfirmander växa upp till en stark och fin människa gör mig stolt. Jag saknar kvällshäng och att spela sällskapsspel under småtimmarna. Ett ord som slår mig är trygghet. För det var så det var, jag var så trygg med dessa människor, älskad för den jag är, inget knussel liksom

Nu hoppas jag att jag får sällskap av Olof och Johanna i Frankrike en sväng för ni två och alla andra som jobbade är ta mig fan underbara.

 

Utöver detta har jag fått umgås med personer ur min gamla gymnasieklass vilket också vart underbart. För det spelar ingen roll hur länge sen vi sågs, det är fortfarande som om det var igår. Alltid är man välkommen och den känslan är underbar.

 

Allt detta har gjort att jag inte alls saknat linköping eller ville åka ner igår. Nu sitter jag här och minns de senaste veckorna hemma. Samtidigt längtar jag till livet här drar igång igen för även här delar jag min vardag med människor som jag inte skulle vilja leva utan. Ni gör mig hel, och ni andra ni kommer vara en del av mitt liv mer aktivt nu!