Satshel

Vi har alla saker vi brinner för. Intressen som inte bara är intressen utan som utgör en del av vår livsstil, en del av den man faktiskt är. För mig så är det först och främst hästarna. Hästarna är en del av den jag är, utan dem är jag inte samma person. Likaså har träningen kommit till den nivån. Och som med alla intressen så delar vi inte alltid dem med vår omgivning.

 

Jag har lärt mig att det finns människor som är intresserade av att höra om hästarna, alls helst. Dock vet jag att dem som står mig närmast och som vet vad de betyder lyssnar ändå. Men på en viss nivå då ger även dem upp. Jag kan inte begära att de ska lyssna på allt jag har att säga om dem.

Likaså med träningen, jag delar sällan med mig om träning rakt ut till gemene man för det finns inget som säger att de vill veta. Vissa får höra när det går bra, eller när det går dåligt. Ibland slinker det ur en kommentar till höger och vänster. Men jag försöker lägga band på mig för alla är faktiskt inte intresserade, inte ens vissa som tränar själva.

 

Jag är sådan att jag försöker uppmuntra och säga positiva saker om det jag kan, även om jag inte orkar egentligen. Men någonstanns, precis som jag fått lära mig genom hästarna, så tar intresset slut och det övergår i ett tjat. Och jag lovar, det är inte önskvärt. Jag har slutat slänga ur kommentarer om "i stallet igår osv" mer än någon enstaka, inte heller är jag den som flera gånger om dagen klagar över träningsvärk (även om det händer) för tillslut blir det tjat för alla människor. Oavsett om de delar ditt intresse eller inte, så tillslut så vill man inte höra mer.

 

Det är en balansgång men tänk på att ni har ert intresse för ER skull, att det sedan inspirerar er och gör er glada är ju underbart. Men få inte andra att drunkna i det om ni vill att de fakiskt ska bry sig på riktigt.

 

Här, på min blogg, här skriver jag av mig kring träning och hästar, för här kan alla välja om de vill läsa eller inte!